ffelliii

I skrivande stund sitter jag på min favoritplats i hela huset, på golvet framför soffan, bredvid bordet.
Även om ingen musik pumpas i öronen för tillfället så känner jag lugnet inombords. Här, vid exakt denna punkt, har jag många minnen.

Ibland när jag inte har haft koncentration nog att skriva på ett tag ekar rösten inom mig. Våra samtal, vad jag borde ha sagt och vad jag vill säga. Det är så mycket jag hade gjort annorlunda nu. 

När jag tittar ut genom fönstret framför mig kan jag se lampan lysa i mörkert. Den får mig att förstå att det finns ljusa stunder i alla mörka tillfällen. Livet blir vad man gör det till. Men ibland tar man skada utan att man veta om det.

Jag har lärt mig att leva i nutid. Glömt det förgågna och siktar inte fram. Nu finns bara nu, inget mer.

With love /FPB!

Medans alla andra faller för vem som helst så står jag kvar med båda fötterna på marken och ser på. Jag predikar om hur dålig kärleken är medans alla andra predikar om hur underbar den är. Jag förstår inte det underbara. Man sätter en annan person i förstahand, glömmer bort sina egna drömmar man haft sen man lärde sig gå och så slutar det alltid med att en är mer kär än den andra. Då är det en av dessa som offrat allt i onödan.

Jag kommer ihåg hur jag skrek, grät och slogs. Trodde för en minut att jag var självmordsbenägen. Flera dagar satt jag på samma ställe och stirra rakt ut i luften. Min mun den rörde på sig men inget ljud kom. Kunde inte formulera ord längre. Jag kommer ihåg klumpen i magen, den vägde ton. Det kändes som jag var påväg att sjunka igenom marken. Ville resa mig upp för att ta pillerna men mina ben vägrade bära mig. Jag ville bara bort, inte för alltid men för ett tag. Ta en paus och vakna upp i bättre dagar.

Hade det varit äkta kärlek hade jag fortfarande känt likadant. Nu känner jag befriad ifrån rädslan. Nu skulle jag aldrig tagit tillbaka den här killen som gjort mig illa från början. För nu vet jag, det vi hade, det var en omvänd kärlek. Vi fick det om bakfoten.

Helt plötsligt känner jag mig modig. Som en vinnare. Ingen som trycker ner mig. Mig själv som första person i livet,  följer mina egna drömma och inte någon annans. Det är viktigt att känna den här tryggheten. Därför bör alla som är i ett förhållande tänka två gånger.

/ a person who did this stupid mistake once

Allt de där, det hjälpte för ett tag. Men nu är jag här igen och fortfarande funderar på hur jag ska göra. Jag är rädd för att något ska gå snett. Steget är taget, men jag har aldrig känt mig mer förvirrad.

när man börjar må dåligt över det så är det helt enkelt inte rätt längre.

Det ska faktiskt bli skönt med skola imorgon, tänka på annat för en liten stund :)

Känslorna väller upp över öronen på mig. Jag är så otroligt tacksam över mina fina vänner som tog emot mig redan i somras då jag föll första gången. Det är aldrig lätt att gå vidare ifrån sin första kärlek, men mina (världens bästa) vänner gjorde det så mycket enklare för mig. Massor med små överraskningar då det varit som värst och bara varit i närheten helt enkelt. Är lycklig att jag lyckats välja rätt vänner, för livet!

Livet går faktiskt vidare, även om man inte tror det just då. Trodde nästan jag var självmordbenägen där ett tag. Men jag klarar mig fint, om inte mycket bättre nu! Har äntligen fått koll på livet och fullföljer mina drömmar. Detta känns rätt.

Ärligt talat så hade jag inte varit här jag är idag om det inte vore för mina närmsta och även vissa som jag då var längre ifrån och är nämre idag just på grund av detta. När en dörr stängs så öppnas en ny. Nu hoppas jag bara att det kommer att fortsätta åt rätt håll, i rätt riktning!

"Gå vidare! Killen var inte rätt och om killen gjorde slut på ett äckligt sätt så är han en skitstövel och inte alls värd dina tårar. Tänk vad många underbara killar det finns där ute, och någon är rätt för dig."
Ett citat ifrån Kenza för några år sen.
Nej jag är inte alls nörd och läser hennes gamla inlägg.....

en bild ifrån när vi var tio.
Jag står bredvid Miki, (jag i mitten), Emelie sen brevid Emelie står Sarah!
Thörn hittade vi några år senare, but baby you are the best♥

Jag har slutat gömma mig för verkligheten för nu är det dags för att inse. Tar tag i mitt liv, en gång för alla. Så småningom försvinner du allt mer. Detta ska fan inte få förstöra längre. Ingen bör må dåligt över en person som knappt kan vara ärlig om sitt namn. Lögner och svek, fyfan vilken lek.

"Efter regn kommer solsken" SOLEN ÄR FREAKING PÅVÄG, så sluta förstör nu va?!

Nu ska jag mysa med min lillasyser i soffan med varmoboy och vaniljsås. Ja ni läste rätt men det är så jäkla gott.... Mhh oxievångtimes med anton haha. Ska måla mina naglar också. Sen ska jag plugga mig till ett MVG på svenskan till imorgon. Måste ha en paus bara. Komma på fötter igen, men det går snabbt.

Sommaren 08, en av det bästa somrana någonsin!!!
btw, ja miki har stavat fel på "chica bonita" heheh♥

Imorgon börjar jag 12:10 MEN ska ändå upp 09:00 för att städa rummet och sen hälsa på min gamla idrottslärare. Vi skiljdes som ovänner, shit jag var så j*vla sur på henne för att hon sänkte mig till VG från MVG precis i slutveckorna. Men tro mig, hon hade sin rätt! Jag fick rekord i allt jag gjorde, men under de vanliga idrottslektionerna var jag verkligen en omogen liten unge.
Trots att jag var som jag var i grundskolan så har hon ändå alltid stöttat mig på gott och ont. Kommer ihåg en gång när jag envisades om att jag aldrig skulle röra en fotboll igen haha. Hon körde en utpressning på mig och tvingade mig att ringa till LdB och be om en provträning. Efter många om och men gjorde jag det faktiskt och ja, herregud. Det är de bästa jag gjort i mitt liv. Även efter min skada hjälpte hon mig med all sorts rehab, speciallister till min skada. Synd att jag inte tog till mig allt hon sa med en gång. Fast ja, man lär ju sig av sina misstag. Om jag någon gång i hela mitt liv får ta emot en guldboll så är hon den jag ska tacka framför hela svenska folket.

Hoppas hon blir glad av att jag kommer imorgon. Har helt mycket jag vill berätta för henne! Om någon i min förra skola ser vad ja skrivit så kommer min mobil plinga i 190 med texten "HAHA är du seriös i ditt inlägg?!". Jap, jag är. Thörn kommer skratta åt mig hahaha. Vet inte vad som tagit åt mig, antar att detta är en del av mognads processen. Just idag, just nu känner jag mig så mycket starkare än vanligt. Efter dagens träning, med ett nytt rekord och med en rejäl utskällning av min tränare så känner jag mig starkare. Det är säkert bara för stunden, men nu vet jag. Nästa gång jag blir svag och sjunker igenom marken så ska jag rabbla upp min tränares ord i huvudet om och om och om och om och om igen. Ända tills jag känner som jag gör nu. För detta klarar jag, fotbollsspelare är starka!

Lyssnar på musik just nu, mitt i natten, som får mig att längta tillbaka till Italien. Vet inte varför jag vill tillbaka dit när det var där som det hela egentligen började. Men samtidigt så är det mitt andra hemland. Det är där jag känner mig trygg och fattar de bästa besluten.
Minns första kvällen i somras när vi äntligen kom dit igen. Min kusin och jag sprang direkt ner till stranden. Samtidigt som vi lekte vid strandkanten och tittade ut över havet kunde jag inte låta bli att känna saknad. Just då i det lyckliga tillfället önskade jag att min dåvarande pojkvän vore där. Jag ville inget hellre än att uppleva det ögonblicket tillsammans med honom. Ta honom till min favoritplats på jorden.
Helt plötsligt nästan skriker min kusin "ÄNTLIGEN HEMMA". Vi var äntligen hemma. Det finns inga ord som beskriver det tillräckligt. Lignano i gott och ont. Jag älskar det. 

Nu svamlar jag en massa och ser knappt vad jag själv skriver då jag har så ont i mina ögon och är otroligt trött. Jag borde egentligen använda mina glasögon oftare för att inte riskera ett ännu värre synfel. Men jag är lat helt enkelt, och det kommer jag antagligen alltid att vara.

Sverige är ett litet land med små städer och stadsdelar, snacket går runt, alla känner alla. Jag har aldrig känt mig riktigt "hemma" här. Men jag anpassar mig så gott jag kan ändå. Jag saknar Italien, jag vill rymma dit, jag vill inte fatta fler svåra beslut här i Sverige. Jag behöver en dos av Italien för att komma på fötter igen känner jag. Där ser man aldrig en sur min och alla är så tacksamma. 

Jag borde egentligen gå och lägga mig nu istället för att gnälla om Italien. Mathias (min kusin) kommmer imorgon och hälsar på. Har inte träffat han på tre år. Han är alltid i USA, annars i Göteborg där han bor för tillfället. Snart flyttar även han till USA. Min släkt (i sverige) flyr.. Jag tror inte att vi hör hemma här. Jag saknar dem i USA, jag vill också dit. I alla fall för att hälsa på, till en början. Om några år flyttar jag också dit, precis som resten av min släkt. Jag längtar. 

Tror ni "vi" kommer hålla föralltid? Tror ni att det är the destiny? Jag tror, men jag vågar inte hoppas förmycket. Detta känns helt wierd. Att först vara helt säker på en sak och nu helt plötsligt... ta allt som det kommer? Jag är ett controlfreak. Jag måste ha kontroll på allt, när, hur var, vem, vad. 

Jag älskar att skriva utan att tänka. Denna texten är en text jag skäms över egentligen. Riktigt slarvigt skriven. Fast iförsej ser jag knappt vad jag skriver. Skulle nästan tro att jag är halvt blind. Jag måste få känna friheten. Jag vill leva. Together with you? Äh. Asså. Denna texten ryker nog imorgon. Men just nu postar jag den faktiskt. Tror ändå ingen orkar läsa vad jag har på hjärtat, desstuom har jag typ 7 läsare haha.

always remember to be greatfull!