tu e yo
Lyssnar på musik just nu, mitt i natten, som får mig att längta tillbaka till Italien. Vet inte varför jag vill tillbaka dit när det var där som det hela egentligen började. Men samtidigt så är det mitt andra hemland. Det är där jag känner mig trygg och fattar de bästa besluten.
Minns första kvällen i somras när vi äntligen kom dit igen. Min kusin och jag sprang direkt ner till stranden. Samtidigt som vi lekte vid strandkanten och tittade ut över havet kunde jag inte låta bli att känna saknad. Just då i det lyckliga tillfället önskade jag att min dåvarande pojkvän vore där. Jag ville inget hellre än att uppleva det ögonblicket tillsammans med honom. Ta honom till min favoritplats på jorden.
Helt plötsligt nästan skriker min kusin "ÄNTLIGEN HEMMA". Vi var äntligen hemma. Det finns inga ord som beskriver det tillräckligt. Lignano i gott och ont. Jag älskar det.
Nu svamlar jag en massa och ser knappt vad jag själv skriver då jag har så ont i mina ögon och är otroligt trött. Jag borde egentligen använda mina glasögon oftare för att inte riskera ett ännu värre synfel. Men jag är lat helt enkelt, och det kommer jag antagligen alltid att vara.
Sverige är ett litet land med små städer och stadsdelar, snacket går runt, alla känner alla. Jag har aldrig känt mig riktigt "hemma" här. Men jag anpassar mig så gott jag kan ändå. Jag saknar Italien, jag vill rymma dit, jag vill inte fatta fler svåra beslut här i Sverige. Jag behöver en dos av Italien för att komma på fötter igen känner jag. Där ser man aldrig en sur min och alla är så tacksamma.
Jag borde egentligen gå och lägga mig nu istället för att gnälla om Italien. Mathias (min kusin) kommmer imorgon och hälsar på. Har inte träffat han på tre år. Han är alltid i USA, annars i Göteborg där han bor för tillfället. Snart flyttar även han till USA. Min släkt (i sverige) flyr.. Jag tror inte att vi hör hemma här. Jag saknar dem i USA, jag vill också dit. I alla fall för att hälsa på, till en början. Om några år flyttar jag också dit, precis som resten av min släkt. Jag längtar.
Tror ni "vi" kommer hålla föralltid? Tror ni att det är the destiny? Jag tror, men jag vågar inte hoppas förmycket. Detta känns helt wierd. Att först vara helt säker på en sak och nu helt plötsligt... ta allt som det kommer? Jag är ett controlfreak. Jag måste ha kontroll på allt, när, hur var, vem, vad.
Jag älskar att skriva utan att tänka. Denna texten är en text jag skäms över egentligen. Riktigt slarvigt skriven. Fast iförsej ser jag knappt vad jag skriver. Skulle nästan tro att jag är halvt blind. Jag måste få känna friheten. Jag vill leva. Together with you? Äh. Asså. Denna texten ryker nog imorgon. Men just nu postar jag den faktiskt. Tror ändå ingen orkar läsa vad jag har på hjärtat, desstuom har jag typ 7 läsare haha.
always remember to be greatfull!
