ffelliii

Mitt i all panikskrik och gråt, samtidigt som jag faller, på samma gång som du fortsätter att trampa på mig så vill jag stanna upp och säga ett dåligt skämt. Bara för att få skratta. Är det normalt? Denna gången landade jag så jävla hårt att det känns som jag borras ner under jorden, fast jag var beredd på detta skulle ske igen. Som förstenad sitter jag och skriker medans tårarna faller ner från kinderna och landar knäna. Varför landar dem mjukt medans jag landar på sten? Nu rinner svetten ikapp med tårarna. Det snurrar i huvudet. Rösten börjar ta slut. Är det detta jag har samlat energi till hela veckan jag bara sovit? Detta känns som en evighet.