ffelliii

Ibland, rätt ofta, så sitter jag och stirrar in i skärmen samtidigt som jag lyssnar på den dära låten. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för mörkert i flera år efteråt. Det är först nu jag kan sitta med släckt lampa utan att flippa ut helt. Jag vet att ni är närvarande hela tiden, men det känns mer i mörkert.

Orden går inte riktigt att formulera. Jag stirrar mest. Precis som någon annan ska kunna läsa mina tankar. Jag saknar er. Men ni har nått en bättre plats än här på jorden, jag vet det. Hoppas ni har det bra där ni är och kan titta ner på mig (och de andra) och vara stolta.

Det var så längesen jag pratade med er och fick ett svar tillbaka. Det är suddigt, men jag minns det. Hoppas ni kan läsa tidningen i himlen, för jag ska skapa mig ett par rubriker som proffs. Ni kommer bli stolta, det är jag säker på.

"we will never say bye bye"