ffelliii

Jag har ingenting kvar att leva för samtidigt som jag har en miljon orsaker till att fortsätta leva. Det känns tomt när den största orsaken är som bortblåst. "Borta med vinden", som man brukar säga. Jag hatar att ha fel, men denna gången är det bara till att erkänna, på erkänna, på erkänna & på erkänna. Där finns inget mer att göra. Jag gjorde fel, det är mitt fel denna gången. Ska inte ens dra upp de dumma talesättet om att man alltid är två i ett bråk. Klart som fan att den ena reagerar på vad den andra gör. Det är inte mer än normalt. Ge mig ett trollspö, en önskining eller en tidsmaskin så jag kan få se till att det blir ogjort. Men nu är det bara till att acceptera. Acceptera, erkänna, kämpa och gå vidare... tillsammans? De gnutta hoppet jag har håller mig fortfarande halvt vid liv. Det lilla ljuset ifrån scenen som tänds allt mer (?) & mer. En dag, så småningom hoppas jag att du kan förlåta mig. Fram tills dess får du bara försöka acceptera att alla gör misstag. Detta var mitt. Men det ska inte få förstöra min stora kärlek. I'll fight for the one that I love.
Lite illa att vi börjar i samma klass imorgon. Det kommer bli svårt, både för dig och för mig. Jag kommer bara vilja springa fram till och kyssa dig och berätta att jag aldrig kommer släppa dig såhär igen. JAG ÄLSKAR DIG! Det är inte min stil att kämpa för något, jag är van vid att få som jag vill. Bara det är ett bevis. Baby, det ska vara du & jag. Vi hade något som alla andra letade efter. Den speciella gnistan du vet. Precis som du sa; jing &  jang. Du kanske ser det lite suddigare nu än förut, men jag lovar dig att så fort de börjar klarna upp så ser du det igen. Precis som jag gör nu. Du är min första - och enda kärlek. Jag vet att det är en stor sak att säga. Men det känns så jävla rätt. Du och jag baby. Du är den jag ska vakna upp brevid varje dag resten av mitt liv. Somehow I just know.